OMERTA: Tystnadsplikten bland uppfödare

Maffian och uppfödare
Vad har de flesta moderna uppfödare och maffian gemensamt? Vilken konstig fråga, kanske du tycker. Det är, tråkigt nog, en mycket reell vardag. Svaret är helt enkelt vad Padgett, en välkänd genetiker, hänvisar till som ”Tystnadsplikten” (”Code of Silence”) bland uppfödare och kanske mer känt som ”omerta” bland Costa Nostra (den sicilianska maffian EG). Båda är dödliga tystnader. Det är enkelt att förstå sammansvärjningen att hålla tyst när det gäller kriminella handlingar, men vilka skäl kan en uppfödare rimligen ha för att upprätthålla ”omerta”?

Orsaken, som ofta anges till att inte dela med sig genetisk information, är rädslan för att bli utsatt för ”häxjakt”. Orsaken ligger mycket djupare än så dock. Det börjar med ägarskap och det mänskliga behovet av att få bekräftat att det man äger är det bästa som finns. Kommer du ihåg ”keeping up with the Jones”´*-mentaliteten? Alla vill ha det absolut bästa och vill lovordas för att man äger det finaste. Att medge att det man äger eller har fött upp kanske har sina brister är svårt för de flesta människor. En annan bakomliggande orsak är de stora ekonomiska och känslomässiga investeringar som uppfödare har i sina hundar. Att upptäcka att det kanske finns defekter hos sina avelshanar och honor, när man som uppfödare har investerat så mycket av sig själv i arbetet, kan bli skrämmande och kan få till följd att många vägrar att ens överväga att deras hundar kan bära på defekta gener. Det egna egot och rädslan att bli stämplad som en ”dålig uppfödare” är till sist de yttersta skälen för uppfödare att upprätthålla denna skadliga tystnad.
* Jones var en av de första familjerna som kom till Amerika och många vill visa på att de härstammar från just denna familj. EG

Defekta gener
Ännu mer farligt än denna tystnadsplikt är vägran att överväga att defekta gener kan existera inom ett avelsprogram och att de kan finnas med i generationer och tyst beblanda sig med flera blodlinjer innan de ger sig tillkänna. Kan det vara möjligt att hundar som ter sig friska verkligen kan sprida farliga, ibland dödliga, gener i avelsbasen tills slutligen två friska, men bärare av defekta gener, tillsammans får de första avslöjande sjuka avkommorna? Visst är det så, och gång på gång så förklarar genetikerna hur detta är möjligt.

Förenklat så kan man säga att om uppfödarna inte kan se de defekta generna så existerar de inte. Därför, om man använder den logiken, så måste alla de otestade hundarna vara lika vackert friska inuti som de är vackra på utsidan. Om ändå det resonemanget var sant! Olyckligtvis så läggs mer vikt vid typmässig och ytlig skönhet helt enkelt för att det är lättare att se, uppmärksamma och att uppnå. Det är också något som inte kräver ”onödiga” ekonomiska investeringar. Man behöver inte betala för röntgen eller blodprov eller en specialistbedömning för att kunna utvärdera hur en hund uppfyller den fysiska standarden.

Den verkliga faran kommer hursomhelst inte från hundar som är testade utan från uppfödare som sticker huvudet i sanden och vägrar att tro att deras hundar kan vara annat än ”perfekta”. Vi kan börja åtgärda det vi hittar, men det som förblir dolt är ett hot mot framtiden. Men det är här som ”omerta”, den där tystnadsplikten, blir väldigt tydlig. Dessa uppfödare håller inte bara fast vid att deras hundar är obefläckade med defekta gener, fysiska defekter eller har dåligt temperament, utan de tror också att ingen hund som de väljer att ta in i sitt avelsprogram genom parning med egna hundar möjligtvis skulle kunna vara bärare heller. Trots allt så parar de bara det bästa med det bästa och, naturligtvis, så är ju det bästa helt enkelt perfekt.

Utställningsmeriter
Nu uppkommer den verkligt kriminella handlingen. Dessa uppfödare är väldigt ofta mycket framgångsrika på utställningar; deras hundar uppfattas trots allt som de bästa – de har ju faktiskt kokarder och titlar som kan bevisa hur framgångsrika deras hundar är! Tack vare sina utställningsframgångar ses de som uppfödarauktoriteter, människor som är nybörjare inom rasen litar på dem när det gäller kunskap och information. Och informationen som dessa nybörjare får är att det finns inga genetiska problem att bry sig om, ingen anledning att göra de där ”dyrbara undersökningarna när alla hundar är friska”. Även än mer katastrofalt för rasens framtid är när attityderna bland dessa uppfödare börjar bli de som är rådande. Nybörjarna ser bara framgångarna för dessa uppfödares hundar och köper dem (även om få, om ens några har genomgått de mest rudimentära undersökningar för fysiska defekter, dålig hälsa eller defekta gener). Nybörjarna har sedan i sin tur en ekonomisk och känslomässig investering att försvara och börjar att sprida samma attityd med förutsägbara resultat. Ganska så snart, eftersom dessa uppfödare är ”styrande” inom rasen (rätt så ofta domare, människor som är valda att prata om hundarna på rasseminarier, uppfödare som begär pengar för både valpar och parning, uppfödare som är framgångsrika), använder de denna makt till att försäkra sig om att det blir oetiskt att diskutera defekter, oavsett vilka, vare sig det gäller hälsa eller temperament, som finns i någon av stamtavlorna bakom deras avelshanar, honor eller avkommor från dessa. Allt för ofta hör man ”jag vågar inte säga något om jag vill vinna” eller ”det är tre linjer med epilepsi (eller hjärtfel eller ögonproblem eller ta vilket hälsoproblem som helst), men det behöver du inte bekymra dig om”. Naturligtvis behöver vi känna till dem, hur ska vi annars kunna fatta intelligenta beslut om vilka hundar som mest skulle ha nytta av den framtid som vi planerar för dem om vi inte bryr oss om inte bara den ytliga skönheten, utan också om den dolda genetiken som vi också försöker förbättra?

Men vad händer med de uppfödare som öppet diskuterar defekter som man funnit bland sina egna hundar? Olyckligtvis så blir de oftast stämplade som ”dåliga uppfödare” och att deras hundar är ”defekta”. Man undviker dem och pratar om dem i viskningar och med hånleenden. De uppenbara omständigheterna att dessa uppfödare strävar efter att öppet dela med sig av sin kunskap, och att vetenskapligt testa sina hundar, gör att dessa uppfödare utsätts för en häxjakt av just de människor som antingen är för snåla, för obekymrade, för egoistiska, för oansvariga om rasens framtid för att ens testa sina hundar, än mindre ha mod nog att ärligt diskutera sina hundar. Istället för att applådera de uppfödare som väljer att dela med sig av information, så blir de uteslutna och jagade. Vilket får som konsekvens, på grund av den mänskliga naturen som gör att vi hellre vill tillhöra en grupp än att stå utanför gruppen, att uppfödare gör vad de gör bäst – de håller tyst och ljuger eller vägrar att erkänna vad de vet.

”Dåliga uppfödare”
När fler och fler nybörjare ansluter sig till en ras och oerfarna uppfödare och utställare alla hoppar på tåget med utställning, ägande och att utöva konsten att föda upp, så vänder de sig till uppfödare som är vinnare. De jämställer framgång med hundar av överlägsen kvalitet. Uppfödarna är därför än mer måna om att inget ofördelaktigt ska avslöjas om någon av deras hundar, så att de kan fortsätta att för sitt inre se de perfekta hundar som de föder upp och på så sätt fortsätta att öka den ekonomiska och känslomässiga investering som de förevigar med denna teori. Att vinna på utställning har inget att göra med genetisk hälsa. Faktiskt så är en del av de vinnande hundarna minst bärare av genetiska problem och, i en del fall, är några kända att ha genetiska hälsoproblem. Ett enskilt genetiskt problem, beroende på typ och allvarlighet, ska aldrig medföra att hunden utesluts från den genetiska basen, men det är absolut grundläggande att folk är medvetna om alla olika problemområden av intresse för att man ska kunna avla på ett intelligent sätt. Det minsta man kan begära är att de hundar som just den hunden paras med är testade och att man tittar på deras bakgrunder för att försiktigt minska risken att fler hundar påverkas eller att fler hundar blir bärare av problemet. Men då vinnarna inte vill be stämplade som ”dåliga uppfödare” och förlora uppskattningen av att vara bäst (likaväl som att undvika en möjlig ekonomisk förlust då man inte kan sälja valpar eller parningar till ett så högt pris som möjligt), så blir tystnadsplikten än hårdare antagen.

Nybörjarna, därför att de vill bli accepterade, undviker att prata om de hanar och honor som ger dåliga avkommor, vare sig det gäller typ, hälsa eller problem med temperamentet. Och de har nu också i sin tur en ekonomisk och känslomässig investering tillsammans med önskan om att bli accepterade i ”vinnarklubben”. De kan kanske till och med känna igen trender i en eller i flera av sina egna linjer, men vägrar att erkänna dessa trender och döljer dem i rädsla för att bli stämplade.

Ofta försöker uppfödare, utan att öppet erkänna att det finns problem, att späda ut risken att problemet ska dyka upp genom att para ut till en helt annan linje. Dr Jerold Bell, en erkänd genetiker, har uttalat sig om denna metod: ”Upprepade utparningar för att försöka få bort skadliga recessiva gener är inte en önskvärd metod för att få kontroll över genetiska sjukdomar. Recessiva gener kan inte spädas ut; antingen så finns de eller så finns de inte. Utparade bärare förökar sig och sprider vidare den defekta genen/generna i genpoolen. Om en hund är en känd bärare eller har en hög riskfaktor efter en analys av stamtavlan, så kan den tas ur avel och ersättas av en eller två avkommor av hög kvalitet. Dessa avkommor ska gå vidare och ersättas av deras egna avkommor av hög kvalitet, i hopp om att förlora den defekta genen.”

Rädsla
Olyckligtvis så innebär vägran att erkänna eller att testa för genetiska avvikelser inte att problemen försvinner. Det som vi inte kan se har fortfarande en stor inverkan på rasen och att fortsätta att avla på dessa bärare av defekta gener möjliggör för defekten att få en fastare fäste i rasen. De uppfödare, som verkligen lägger ned sin själ i att föda upp friska hundar och tar varenda vetenskapliga försiktighetsåtgärd för att försäkra sig om genetisk hälsa, håller man sig borta ifrån just på grund av denna passion som borde applåderas; de ansträngningar som de gör bagatelliseras i bästa fall, men mer ofta så hånas de för att ta ”onödiga tester” och för att sprida rädsla. Detta får som resultat att dessa uppfödare arbetar ensamma och utanför deras egen uppfödning så har deras ansträngningar liten påverkan på rasen som helhet.

Omerta kan endast brytas av människor som har modet, övertygelsen och passionen för att försäkra sig om att rasen som helhet blir starkare och friskare. Istället för att ställa till en häxjakt på de som har hjärta att ta itu med problemen så borde alla rasklubbar i alla länder applådera de som har modet och beslutsamheten att öppet prata om problemen. Utmärkelser som brukar ges till de uppfödare som har de mest vinnande hundarna borde också ges till de uppfödare som outtröttligt arbetar med att förbättra rasen. Skönhet förbättrar inte rasen; genetisk hälsa och förmågan att leva ett smärtfritt liv överskuggar med råge skönhet, men är svårare att uppnå.

Kostnaden
Kostnaden för genetisk provtagning är inte hög när man tittar på vilka effekter som vägran att testa kan ha på rasen. Fråga vilken kunnig uppfödare som helst av en ras, som har våldsamma problem med hjärt-, blod- och ögonsjukdomar eller höftledsproblem, om de anklagar bristen på förutseende och vägran av tidigare uppfödare att göra de ekonomiska investeringarna i rasen för de oöverstigliga problemen idag och svaret är förutsägbart. I Storbritannien är det möjligt att göra tester hos certifierade specialister för höftledsundersökning, armbågar, ögon, hjärta, blod samt immmunbristsjukdomar för ungefär en total investering på £ 295.00 (mycket mindre i USA), mindre än kostnaden för en valp eller en parningsavgift. Det är möjligt att göra färre tester, men till vilket pris? Kommer rasen att lida av hjärtproblem i framtiden på grund av att en enkel stetoskopundersökning för £ 7.50 (gjord på en av de hjärtkliniker sponsrade av en rasförening, i detta fall av Boxer) inte kändes viktig just då? Kommer rasen att vara tvungen att försöka bekämpa blindhet åratals framöver på grund av att en ögonundersökning inte gjordes, (t.ex. på en av de många ögonkliniker som hålls varje månad eller som görs gratis på Crufts hundutställning varje år), bara därför att man tyckte att den var onödig? Kommer avkommor att leva ett liv i smärta på grund av dåliga höfter och/eller armbågar bara därför att rasen rörde sig bra i utställningsringen och inte såg ut att ha höftledsdysplasi när man bara tittade på dem? (Röntgen nödvändig för utvärdering av höfter och armbågar är den mest kostsamma undersökningen, ca £ 110 för en höftledsröntgen och ytterligare ca £ 80 för armbågar; olyckligtvis så behövs det sex olika plåtar för att utvärdera höfter och armbågar och kostnaden speglar det antalet plåtar som behövs.) Att testa för von Willebrands sjukdom (vWD) och thyroideastatus (immunförsvar) via blodprover kan göras till ett lågt pris av kanske £ 30 eller £ 50 för respektive test. Visst kan man hålla med om att testa för dessa genetiska sjukdomar inte garanterar att problemet inte kommer att dyka upp i framtida avel, men att testa kommer radikalt att minska chanserna med problemen och det är en god början.

Om en uppfödare inte kan visa på bevis i form av veterinärstämplade certifikat eller intyg om att genetiska tester har gjorts, så måste köparen vara medveten om att de handlar på egen risk! Caveat emptor! (Latin: Köparens undersökningsplikt av varor för att upptäcka eventuella brister.EG) Uppfödare kanske intygar att deras hundar aldrig har haltat eller att det inte finns någon anledning till att testa då rasen är så sund. En del kanske till och med hävdar att deras veterinärer har sagt att genetiska tester är onödiga. Dessa förhållningssätt är oansvariga. Återigen, gener är inte synliga och bärare av skadliga gener kan för blotta ögat te sig friska. Det är endast med hjälp av tester som vi verkligen kan veta om våra hundar är drabbade eller ej och endast då kan man göra en ärlig utvärdering av stamtavlor, med testade eller drabbade hundar, för att möjligheten att finna eventuella bärare verkligen kan realiseras.

Bryt tystnaden
Vad kan vi göra för att bryta den dödliga tystnadsplikten? Majoriteten av, om inte alla, rasklubbarna har ett etiskt förhållningssätt vilket innebär att medlemmarna förbinder sig att föda upp friska hundar. Ett av ställena att börja på är hos klubbarna. Istället för att vara sociala institutioner eller ”kamratklubbar” så kan dessa rasorganisationer börja med att upprätthålla det ursprungliga målet med att försvara rasens framtid genom att kräva och begära att genetiska tester ska genomgås innan parning. Mycket allvarligare än att para en sextonmånaders tik är att praktisera avel utan att vidta alla tänkbara säkerhetsåtgärder där genetisk hälsa är en prioritet. Trots det så identifieras ”dåliga uppfödare” i många klubbar av vid vilken ålder de parar sin hund eller hur ofta de parar, snarare än det verkligt viktiga kriteriet på att det ska finnas obligatoriska hälsointyg. Ta bort betoningen på att vinna – hur många klubbar avgör ”årets uppfödare” baserat på antalet vinnande avkommor? Finns det klubbar som verkligen kräver att uppfödaren också ska visa upp bevis på att de gör allt vad de kan för att värna om rasens framtid?

Vi kan bryta tystnaden genom att berömma de som har modet och beslutsamheten att prata om problemen, dela framgångar och kunskap med dem istället för att utesluta dem. Omerta fungerar inte om varje valpköpare kräver bevis på att genetiska tester är gjorda. Tystnadsplikten misslyckas när vi inser att det inte räcker med att avla fram vinnande hundar som är använda femtio, sextio eller hundra gånger; vi måste hitta tillbaka till glöden som först gjorde att vi omfamnade våra raser och passionerat arbeta med det framtida målet att antalet genetiska sjukdomar ska minska varje år.

Om de du känner avlar utan att testa, fråga dig själv varför: Är det på grund av rädslan över att kanske finna en bärare i avelsbesättningen? Är det för att de är rädda för en ekonomisk förlust om de testar? Är det för att de verkligen tror att deras hundar inte kan vara annat än perfekta? Är det för att de är rädda för att de ska förlora sin position som ”framgångsrika uppfödare” om de erkänner att det finns problem som man måste ta itu med? Är det för att de är rädda för att det kommer att bli svårare att avla vackra och sunda hundar? Eller har de förlorat sin första passionerade förälskelse för rasen under tiden som de klättrat på stegen till framgångsrika vinnare? Eller, ännu sorgligare, är det för att de inte bryr sig om vad de faktiskt inte kan se?

En bättre framtid
Det krävs hårt arbete och mycket mod att utveckla ett avelsprogram där man använder vetenskapliga metoder och tester, men hoppet om en bättre framtid måste driva oss alla till detta åtagande. Nyckeln är att kunna samarbeta utan rädsla för skvaller eller tystnad. Omerta, tystnadsplikten, kan brytas om fler av oss bestämde oss för att vi inte tolererar att vara tysta längre.

© 2004 Sierra Milton, Stormsong